Tranås o Nävelsjö

Ännu en vargtimme där endast husmor är vaken. Eller, nej, fel förresten, det är fem pigga och nyss nödiga hungriga valpar som också är vakna.

Katten Randis väckte mig vid tresnåret och ville ut. Då hör valparna att man går i trappan, som knakar och knarrar som brukligt är i gamla lanthus. Sen drar kanonaden av valpgråt igång, det hela har en mångfald av olika läten men budskapet är detsamma – SLÄPP UT OSS!

Mamma hund låter, smått motvilligt, skocken uthungrade valpar komma till. Oftast står hon och diar dem men nu satte jag mig bredvid och la henne ned medan jag berättade hur duktig hon är, småpratade med henne medan jag smekte henne, och då fick de dia medan hon låg på rygg. De är ju så stora nu att de knappt får plats vid juvret.

Jag sitter just nu och tittar på en jättefin, verkligen jättefin, julgrupp jag fick igår i gåva av min förläggare Eva. Sådan värme och vänlighet hon visar mig. Oss. Fast ska sanningen fram så satt hon helt stilla på golvet i den timme hon var här och bara VAR. Satt där med sovande valpar i sitt knä, på sina ben och någon i famnen. Vi sa inte så mycket till varandra. En skön tystnad. Vi har båda en sådan intuitiv närhet till djur. Den kärleken förenar oss på djupet.

Nu står den vackra julgruppen här så fint på köksbänken. En köksbänk som ännu en gång bytte skepnad. Nu blev det vita inslag i det tidigare grå och svarta, som innan dess var grått och cerise. Nu är det alltså vitt. Så stilfullt. Stillsamt. Behagligt att vila ögonen på.

Eva kom hit igår för att leverera fler böcker till mig, ty både idag och i morgon söndag är jag ute på olika bokevent och, förhoppningsvis, säljer många Mickanböcker som kanske ska ges till någon som en illuster julklapp?

Idag är jag i Tranås, på Önska bosättningen och Ugglan i Tranås, där finns jag mellan klockan 11 – 13. Är du i krokarna så kom in så ger vi varandra en varm Julakram!

I morgon är jag i Nävelsjö Bygdegård där vi har en jättemysig julmarknad mellan klockan 14 – 18 med ett förbluffande stort utbud av mat och delikatesser, hantverk och pynt, stickat och bakat, kransar och krumelurer, kaffeservering och lotterier. Supermysigt.

Hoppas vi ses!

Men först borde jag nog försöka få lite vila så att jag orkar hålla igång …

Puss o Kram! 

Nattvaka...

Miss i nassen. Är det. När vettigt vanligt folk sover. Nåja, inte alla. Det finns ju de som bär upp samhället på sina axlar genom insatser nattetid av olika slag. Allt ifrån vårdpersonal och alla andra inom blåljussektorn till näringsliv och kommunikationer.

Och så jag då. Som är nån slags mix av valp-, och viltvakt…

Mamma hund har extraordinär vaksamhet och minsta skrik från den gåtfulla och oförutsägbara vilda naturen utomhus får henne på helspänn och nånstans långt inifrån magen plockar hon fram morrningar och skall i paritet med en robust schäfer i polisiär verksamhet, för att nu återkoppla till blåljusverksamheten. Hon rusar runt och hoppar upp på alla tillgängliga möbler för att kunna se ut och därute ser hon ”mumier och makaroner” för att citera adventskalenderns den märklige forskaren Efraim von Trippelhatt som ju säger sig ha en karta till Tomtens Rike.

Eller så är det kanske just Tomten hon ser. Vad vet jag. Jag har annat att ägna mig åt, nämligen plocka korvar och torka pölar, helst innan jag stiger i desamma.  Men vi har världens sämsta, eller världens bästa sett ur ett valpperspektiv, golv för detta ändamål. Ett brunspräckligt golv som fungerar som suveränt kamouflage för bruna korvar och transparenta pölar. Suck.

Sitter just nu faktiskt med ena raggsockans häl en aning blöt. Aldrig har vi väl tvättat raggsockar med sådan frenesi som i dessa dagar.

Nu har även tik nr två vaknat och jag har satt på henne blinkhalsbandet så nu hjälps de åt att jaga mumier och makaroner, tomtar och trippelhattar där ute i det svarta mörkret.

Själv lyssnar jag just nu på Chris Reas "Driving home for Christmas" på låg volym, tänt ett par ljus medan valparna nu är som duracellkaniner och rusar runt i hela huset, är endast stilla den stund de lämnar det där som jag får plocka upp efter dem. 

Husfar sover men misstänker att det inte är mycket bevänt med den sömnen med allt väsen här i och runt stugan. Stackars Husfar, han behöver ju sin sömn så väl ty han tillhör ju den grupp jag nämnde initialt, som bär upp samhälleliga funktioner på sina axlar. Som grusar trottoarer och cykelbanor för att Stadsbor inte ska skada sig. Som plogar snö från gator och torg så att Stadsbor ska kunna ta sig fram. Som städar och sopar Staden så att Stadsbor inte ska se skräp och så att inte barn, cykeldäck och mjuka hundtassar ska möta glassplitter.

Själv gör jag ju ”ingenting”. Citerar mina barnbarn vars enkla lilla konversation jag överhörde härförleden.

- Va jubbar Måfa mä, frågade Minstedräng.

- Han jubbar på kummunen och kör traktor, svarade Lilldräng sin lillebror, väl initierad i tidens ting och sakernas tillstånd.

- Å Måmå, va gör ho, frågade Minstedräng efter en stunds begrundande.

- Ho, fnös Lilldräng.

- Ho gör ingenting… 

Och DÄR tog batterierna slut i duracellvalparna och nu föll de ihop i en enda liten hög av älskvärdhet... 

Mörkret har sänkt sig...

Nu har mörkret sänkt sig över gårdens hus och bodar. Adventsljusstaken i selkammaren lyser vackert invid lagårdsdörren. 

En annan sjuarmad liten stake glirar försiktigt i vagnslidrets gamla spröjsade fönster.

Månen är vackert halv och visar mig ibland sina skarpa konturer för att i nästa stund övertäckas av grovkorniga och hastigt passerande molnslöjor.

Tempot saktar sig litet när mörkret faller. Eller rättare sagt, jag sänker tempot litet när dagsljuset flyr. 

Tog dagens sista valppromenad just som det började skymma, senare vågar jag absolut inte gå ut med den där skocken som bums stretar iväg åt alla håll likt en adventsstjärnas formation.

Det har varit hektiska dagar, även dagen idag. Och ännu mer hektiska dagar ligger framför mig. Oss. 

Det börjar bli allt svårare att kombinera ett intensivt arbetsliv med fem stycken valpar som snart är åtta veckor gamla.

Och inte VILL jag heller lämna dem för länge. Dessa bedårande bedjande oemotståndliga ögon från fem valpar som står i hallen och följer mina rörelser när jag är på väg att lämna dem…

Har tagit dem till mitt hjärta på ett sådant omfattande sätt, mer än jag trodde. Jag har ju haft valpkullar förr men den här gången och de här individerna har berört mig så djupt. När jag bara tänker tanken att de ska flytta härifrån fylls mina ögon av tårar. En riktig gråtmild gammal toka har jag blivit!

Men kärleken går inte att styra, det går inte att säga till sitt hjärta att ”tyck bara om dem litet lagom”.

Jag hoppas, tror och önskar INNERLIGT och INTENSIVT att jag/vi lyckas finna fina hem åt dem. 

Med människor som har smeksamma händer och hjärtan som är fyllda av kärlek och respekt för djur i allmänhet och en viss liten jackrussel i synnerhet …

Nu har jag som sagt lämnat skrivkammaren. Tände just några ljus här i köket, bland dem var ett vackert blockljus som jag fick häromdagen av min goda vän, kollega och granne, Karin, som bor och verkar i mitt barndomshem i Bjurvik. Hon blev alldeles betagen i valparna! Kunde nästan inte slita sig och åka härifrån! Se där, det är inte bara jag som har svårt att lämna sötaste finaste underbaraste valparna ever…

Men hör ni, oj, nu fick jag plötsligt ett underbart litet meddelande!!!!!!!! Blir alldeles tårögd! 

Åh….. Sicken gullig elev!!!! Detta stoppar jag i mitt hjärtas goodiebag för att kunna plocka fram när jag tvivlar på mig själv och min förmåga… 

Ha en fin kväll alla! 

Tankar om ström

Gomorrhår Govänner! 

Ännu en välsignad morgonstund. Gott!

Idag startade det litet annorstädes ty idag var här i vår lilla by med endast några få hus gårdar som berörs, ett planerat strömavbrott mellan klockan 04 – 05.

Andra skulle säkert kanske inte märka det men vi är ju morgontidiga så här blev det märkbart. Men jag tycker om det ändå, i alla fall när det inte rör sig om några längre perioder, som efter stormen Gudrun då vi var strömlösa i nära nog två veckor, eller efter stormen Per då vi var utan elektricitet i dryga veckan.

Varför tycker jag om det? Jag tror att det är därför att det gör en ödmjuk. Man blir så varse hur skör tillvaron är. Hur beroende vi ändå är.

För fastän jag, när jag kan, tar mina morgnar med bara stearinljus och vedspis, så är det ju annat jag behöver ström till. Datorn så att jag får skriva. Högtalaren så jag får lyssna på musik. Kylskåpet som håller mjölken och osten kall. Kaffebryggaren som brygger mitt kaffe varmt. Jordvärmeanläggningen och pumpen i källaren som förser husets element med varmvatten. Routern som ger mig, om än bristande, tillgång till internet. Frysboxarna som förvarar mat för kommande tider. Vattenpumpen som förser ledningar och kranar med gott kallvatten.

Så det är en speciell känsla att gå ut när det är strömavbrott. Mörkt och tyst överallt. Granngårdens annars konstant upplysta mjölkladugård låg i mörker. Korna höll andan, ovana vid att mörker råder i sitt stall. Kalvarna var också tysta. Liksom mina tuppar, även de ovana vid totalmörker eftersom jag har en nattlampa hos dem.

Inga adventsljusstakar eller adventsstjärnor glimmade varmt och välkomnande i några fönster. Men – desto fler stjärnor glimmade runt om i det mattsvarta himlavalvet. Fann förstås den lysande Polstjärnan längst ut i skakeln på Lilla Björnen. Eller ”Ursa Major” som är dess latinska namn. Inte för att jag kan mycket om stjärnhimlen, skulle vilja kunna sååå mycket mer, kanske något jag kan studera när tid för studier ges…

Valparna börjar stilla sig, morgonröjet blir längre och längre och de har stojat från fyra fram tills nu, bitit i mina raggsockbeklädda fötter, vält omkull katter, bråkat under tevebordet där jag inte kommer åt dem, asat ut ved från platsen under vedspisen, tuggat sönder en tidning som nån katt rivit ned från bänken, smitit ut genom dörren när jag gav katterna frukost, bitit varandra i svansar och små terrierben, klängt på mina smalben i önskan om kel och kärlek.

Nu har de emellertid stupat.

Bokstavligen…

Önskar dej en fantastiskt fin tisdag – njut av alla varma ljus som glimmer så inbjudande i båd slott och koja…

Puss 

Växande Valpar...

Valparna är nu sju veckor och motvilligt inser jag att jag måste presentera dem för andra familjer som kanske vill investera i en ny liten underbar familjemedlem. 

Dessa bedårande underbara fyrbenta älskvärdheter flyttar ENDAST TILL VARAKTIGA GODA OCH KÄRLEKSFULLA HEM!!! 

Våra valpar är 

Försäkrade

Vaccinerade

Chippade

Registrerade i SKK

Veterinärbesiktigade

Avmaskade

Miljötränade

Uppvuxna i innerlig kärlek och stor omsorg!

Längst ned ser du pappan ELL ELLs SON OF SPARTACUS 64153/2004  

Titlar: No Uch, Se Uch 

Är du intresserad och vill veta mer om valparna, så skriv en rad till mig på mickan@lanttant.se

Tacksamhet...

Åh vad jag njuuuuuuuter av en stilla hemmamorgon i denna fina adventstid. Det värsta morgonröjet är över. Valpar har stillnat och sover i en enda stor varm och ytterst charmerande hög av älskvärdhet inunder sin trygga Moder som ligger i hammocken som hänger på elementet. 

Jag spelar soft julmusik på låg volym, tänt ljus och bryggt mig kaffe. I ett anfall av julstämning plockade jag fram Julmuggarna och hällde upp kaffet i en sådan. 

Som för att göra stämningen än högre gjorde jag mig en knäckemacka med griljerad skinka och senap på. 

Sådär, nu känns julstämningen överallt, både runt mig och i mig!

Är sååå tacksam för dessa morgonstunder som jag lyckas få till då och då i det hektiska tempo som råder i mitt liv i dessa dagar.

Men, för att förtydliga lite, så är jag förresten tacksam för att det råder ett hektiskt tempo också, för det är ju en indikation på att jag är på G. Att mina böcker är på G. Att mina tre B är på G. 

Mina tre B är Budskap Berättelser och Bilder.

Vill så gärna att det ska bära liksom. Detta jag gett mig in i. Det här livet. Med skrivandet, fotandet, böckerna och föreläsandet… Vill så otroligt innerligt att det ska bära. Hålla. Fungera.

Och det är det som ger mig drivkraften att ha ett hektiskt tempo. Att vara kreativ. Att ge järnet.

Men – just därför – är dessa stilla morgnar som en gudagåva! Jag njuter fullt ut. Bara ÄR…

Lyssnar på valpar som gnyr i drömmen, ser hur det rycker i små korta terrierben när drömmens framfart på springande ben tar sig uttryck i faktiska rörelser, fast de inte vet om det.

Ser mig omkring i köket, njuter av fladdrande ljussken och av det varma ljuset från adventsljusstakarna. 

Tänk va, tänk att jag bor här! Att jag får uppleva sådana här stunder! Att jag tillhör något. Hör hemma. Är förankrad. Är lyckligt lottad. 

Sådan ynnest. Känner en sådan genuin tacksamhet över hur gott livet är! 

Klappar Randis som sitter intill datorn på bordet och tittar rakt in i mina ögon när jag lyfter blicken.

Landar med blicken på fina lyktor med kloka budskap, lyktor som jag fått i gåva av vänliga vänner. "I det enkla bor det vackra" står det på en av dem. Tack Catarina!

Minns när jag fick den, det var när jag fyllde år för ett par år sedan. En väldigt orolig tid. Jag hade just tagit steget. Sagt upp mig. Kastat mig ut. Slets mellan hopp och förtvivlan, Ångest och oro. Sömnlösa nätter och besvärliga dagar.

Så kan jag känna fortfarande ibland, men jag försöker verkligen istället tanka mig full av ljus och kärlek och tillit.

Som en stilla morgon av reflektion och kravlöst skrivande.   

Jag tittar på lyktan, tar in dess budskap och känner hur mungiporna drar sig uppåt. Blir glad. Värms. Känner tacksamhet över den värme och omtänksamhet som visas mig. En ynnest. En gåva.

Tittar på köksbänken vid fönstret där jag ändrat om till förmån för rådande adventstid. De rosa azaleorna, som jag fått i gåva, och den cerisa glasljusstaken som jag också har fått i lyckönskningsgåva från Karin o Roger, har fått flytta in i ett annat rum. 

Istället råder nu på köksbänken färgerna grått, svart och rött. Det röda inslaget är från en julstjärna, som jag ju förresten också har fått!  

Noterar den knappt hörbara mjuka musiken från min alldeles nya högtalare som jag också fått i gåva, av finaste Lennart på Kontorsspecial i Vetlanda.

”Du gör så mycket för oss” sa han med sådan värme i rösten när han gav mig den, ty han visste hur jag suktat efter en trådlös högtalare att ha här i mitt kök.

Blev så överraskad och glad över såväl gesten som gåvan! Sådan vänlighet som visas mig! Tacksam. 

Förresten står högtalaren intill en ljuvligt snidad häst med så härliga former som sedan färglagts på ett härligt illustert vis. Den har jag förresten också fått ju! En gåva från Bobo o Rolle i samband med mitt boksläpp nu i september. 

Häst, högtalare och massa trevliga fådda vykort står här på hyllan i köket och skänker mig glädje och får mig att känna tacksamhet. 

Så: Jag avslutar dagens morgontext med att citera Arja Saijonmaa:

Jag vill tacka livet – som gett mig så mycket…

Och med de orden tar jag tacksamt farväl av min stilla morgonstund och tar mig istället an dagen med alla de sysslor som väntar.

Önskar dig en alldeles underbar, innehållsrik, varm och vänlig decembermåndag! Le mycket, har du ingen att le emot så le mot dig själv i spegeln. Alla mår gott av att ge -  och få – ett leende!

Puss o Kram

Mickan  

(Å precis nu så vaknar valparna, nu måste jag ägna mig åt dem - kissträningen ni vet… ) 

STÅNK o STÖN - TRÄLA o BÄRA

När jag sa upp mig från min fasta tjänst och kastade mig ut i fritt fall för att satsa på författandet så visste jag nog ändå inte hur tufft det ”nya” livet skulle bli. (Å inte heller hur roligt det skulle bli!)

Utan att överdriva tror jag att jag kan påstå att både jag och Husfar jobbar stenhårt för att det ”nya livet” då jag är mer hemma hos här hos djuren på gården (o kan serva lille Husfar med god marktjänst) och får verka och leva det författarliv som jag strävat efter sedan jag var barn.

Vi stånkar, strävar, trälar och bär. Skriver, fotar, föreläser och signerar. Jag försöker vara kreativ och finna på råd, skapa evenemang och aktiviteter, delta i andras aktiviteter, möten och marknader, skapar nya. Rusar. Reser. Vill så gärna finna plattformar där jag får möta läsare och följare.

Jag försöker vara aktiv på sociala medier och jag försöker nå fram, beröra, ge och skänka. Ge. Värme. Kärlek. Färg. Hopp. Glädje.

Kom hem sent igår kväll efter att ha deltagit i Östergötlands Bokmässa med många härliga möten, flera NYA sådana vilket gläder mitt hjärta och ger extra skjuts åt mitt blodomlopp. Då jag anlände hem möttes jag av barnbarn i huset och vi fick en fin kväll och morgon tillsammans. Sedan kom hans Moder, tillika vår Dottir, med sin familj och vi bjöd å fika.

Sen var det dags!!!

Dottir och Måg tog ett par hundra lappar, Son och Sonhustru tog ytterligare ett par hundra lappar, jag och Husfar några hundra och så gav vi oss alla ut på vägarna i olika väderstreck i såväl vår socken som i grannsocknarna för att sprida superviktig samhällsinformation. Typ. 

Nu har vi alla tillbringat ett par timmar vardera ute på vägarna istället för att vara hemma o mysa och pynta och fira advent. 

För så enkelt är det, det går bara inte att ligga på latsidan om man ska lyckas som egenföretagande kulturarbetare! 

Tack finaste underbaraste familj och vänner som hjälper, stöttar och entusiasmerar!

Nu ser jag fram emot söndagen då det är NÄVELSJÖ JULMARKNAD! Det ska bli så spännande och så roligt, men också litet nervöst, att för en gångs skulle få vara på hemmaplan med vårt utbud av våra färgglada böcker. Jag riktigt längtar efter att få möta såväl insocknes som utsocknes på söndag i Nävelsjö Bygdegård! Hoppas du är bland dem!

Puss o Kram,

Eder Mickan