Nu är hon död.
Vi kämpade länge, både hästen och vi, hela natten och hela dagen
men koliken vann och vi förlorade. Veterinären tvangs avliva henne och något
inom mig dog samtidigt som livet lämnade den absolut bästa finaste klokaste
vackraste innerligaste och tajtaste hästvän jag någonsin haft.
När jag förstod att kampen var förlorad skrek jag rätt ut.
Grät hejdlöst. Otröstlig. Jag höll hennes tunga huvud i min famn, vägrade
släppa det, vägrade förstå. Göran fick varsamt bända loss mig från hästen.
Min älskade älskade älskade häst. 21 år fick vi tillsammans.
Jag varken vågar eller orkar tänka på hur det blir i morgon bitti när jag går
ut i stallet och ingen häst gnäggar mig välkommen.
Tionetta – så oerhört som jag älskade dig – så oerhört som jag
saknar dig…
Varför?
