Vintermat i Sommatid

Det må vara sommar ännu men idag kunde inte gårdens Husmor hålla sig längre! Regnet öser, lika välkommet som välbehövligt, tungt och massivt ned på gården och vår Husmor har till och med tänt ett par ljus för att skingra kökets dunkel.

 - Näha, sa plötsligt tanten och reste sig från bordet.

 - Det ska minsann inte bli någon lätt och fesmesig sommarmat här idag inte för detta väder tarvar allt lite redig vintermat med massor med doft, krydda och värme. 

Så rusade hon smått dreglande ned i frysen och rotade och kastade med allsköns nedfrusen bröte. Korv, älgfärs, kalkoner och laxar for åt alla håll men så fick hon fram en bogstek med ben av älgkalv och lugnade sig något. Tog den med sig ut från rummet där husmor har sina frysar. Varsamt lade hon steken på huggkubben i pannrummet medan hon tände pannan och medan hon tände pannan hämtade hon lite hundmat ute under källartrappen.

Sen tog hon både hundmat och älgstek med sig upp. Ansträngde sig en liten stund för att inte blanda ihop de bägge måltidsändamålen utan såg faktiskt till att hundarna fick sin mat och inte älgsteken och, vilket Gud förbjude, att det inte blev tvärtom…

Steken lade hon sedan i en form med massor av vitlök, rödvin, kryddor, salvia, rosmarin, citron, några nypor torkade trattkantareller och ringlade honung o en skvätt soja överst. Sen hävde hon på locket och så in med hela härligheten i ugnen för ett antal timmars lugnt ugnsbakande.

Nu går hon där i sin stuga och plockar med allt och inget medan hon titt som tett sneglar på ugnen som sprider ljuvliga och förföriska dofter – dofter vilka minner om långa mörka vinterkvällar i gårdens stuga med långa måltider, tända ljus och sprakande vedspis.

Å andra sidan är det ju nämnda dofter det närmaste förförelse som hon lär komma så det är väl henne väl unt.

Trots att det är mitt i sommaren…

Blåsigt sommarnöje

Små och stora pojkar flyger drake ute på Stuvegärdet. Ja, några hundar därtill om sanningen ska uppdagas. Husfar visar sig vara en hejare på nämnda syssla - men så har han ju också en för uppdraget mycket lämplig tröja...

Minkar & Knubbsälar

Vid det här laget vet nu ju att Husmor är litet av en eremit. Om än tidvis en social sådan. Men genomgående drag är att hon föredrar djurens sällskap framför människors. (Kanske är det bara för att det råkar vara en butter Husfar som står till buds som det där ”mänskliga sällskapet”?)

Hon badar ju helst bara i sin egen Lyckopöl med fiskar, kräftor, grodor, gås, änder, hundar och getter (jodå, det har hänt, om än högst ofrivilligt - från getens sida som missbedömde avståndet och hoppade rätt ut i dammen när hon skulle gena över ett "hörn").

Men härförleden djärvdes hon till och tog ned till sjön, självklart till en avlägsen och avskild plats. Men sällskap fick hon ändå! Ett minkpar gjorde henne sällskap ute på ön. 

En av dem var i sanning nyfiken på Husmor, kom alldeles nära och glodde något alldeles rasande nyfiket på den voluminösa uppenbarelsen som satt på en sten och utstötte några slags gutturala ljud som varken han eller hon förstod något av.

Husmor, som ju som sagt älskar djurens sällskap, njöt av sitt spännande sällskap och pratade jollrande och klickande med minken som kom allt närmare. Stannade då och då och sträckte på sig, vädrade i luften och kikade slugt på den baddräktsklädda lanttanten.

När endast två meter återstod till nämnda tant ändrade sig emellertid minken och tog det säkra före det osäkra och slank ned i vattnet.

När Husmor kom hem till stugan berättade hon stolt om sin upplevelse för Husfar. Denne lyssnade förstrött och lite avmätt men kom sen med en dräpande kommentar i vanlig ordning. 

- Tro tusan den var nyfiken – det är val inte var dag han ser en så pass redi knubbsäl i den här sjön…

Lagt kort ligger...

Lilldrängen blev av Husfar uppmanad att springa in i Fähuset och se om Sackröv eller Tunggump lagt några ägg.

Med sommarbruna ben fulla av myggbett och spring pilade han iväg över lagårdsgatan för att fullfölja sitt uppdrag.

Han var borta ovanligt länge för att bara sticka in sina små barnahänder inunder hönornas varma gump för att vittja ägg men så dök han upp bak lagårdsknuten, sprang ivrigt mot Husfar och var så upphetsad att han knappt kunde andas:

Exalterat ropade han till Husfar, som i vanlig ordning stod och putsade på sin Grävare. 

- Måååååfa!!!

- Måååååååååååfaaaaa!

- Hönan hade inte lagt nårra ägg – men kattan hade lagt en unge!!!

Liv släcks - Liv tänds...

Gården låg tyst och stilla i gryningen. Solen aviserade sin ankomst genom att buffa ett dimhölje framför sig som sakta steg ovan granskogshorisonten för att snart upplösas gentemot en ännu blekblå sommarhimmel medan jag gick ut till Fähuset.

Åh! Nej! Min vackre, tillgivne, tama och pratsamme tupp Douglas låg död i boxen. Han har haft ont i ett ben en tid och jag har burit honom ut om morgnarna, burit in honom i skuggan mitt på dagen och burit in honom i Fähuset igen om aftonen.

Men ack, i morse kunde jag bara ledsen konstatera att min roliga trogne tuppkompis var död. Plötsligt hör jag ett pip bortifrån Katthuset. Kattan Snäll-Grålla hade kättlat – underligt nog endast en liten kattunge och jag vill gärna tro det är nån mening med det.  

För visst är det så att nattens skeende i mitt lilla Fähus skildrar i sin litenhet ändå Livets stora obevekliga gång: Liv släcks och liv tänds…