När isen väl är borta är dammen alltid det första vår Husmor glor på i morgonstund som inte alls alltid har guld i mund.
Blinkande och glosögd står hon där vid fönstret och försöker klarna den nymornade blicken och få fokus på vad det är hon egentligen ser.
- Wiiiiieeeeeh, skrek hon i morse då hon fick syn på det förhatliga storskraksparet som var tillbaka.
Ni vet, det var de som åt upp Husmors alla guldfiskar i fjol och som hon satte efter så fort hon fick se dem, sprang, nåja, och flaxade för allt hon var värd men det hungriga skrakparet kom strax tillbaka igen och vår Husmor gnisslade tänder och morrade om vartannat.
Nu var de alltså tillbaka och när vår Husmor fick syn på dem så kalasade de som bäst på varsin groda!!!
Ve och fasa!
Hon rusade ut, ännu klädd i sin nattsärk. Hon skrek, schasade och viftade med armarna varpå det stackars fågelparet naturligtvis rivstartade med plattfötterna roterande i dammen så vattnet skvätte.
Men den rödnackade skrakhonan var jädrar i mig inte sämre än att hon klapp med sig stackars groda som hon höll med sin envetna näbb i grodans ena bakfot!!!
Eländig, och förhoppningsvis redan död, fladdrade den stackars grodan för vinden emedan skrakparet flydde den fruktansvärda fågelskrämmans skri.
Vår Husmor gick in och sörjde den stackars grodan en stund.
- Tänk om det var den fina grodan som faktiskt uppvaktade mig, snyftade Husmor, ledsen över att förlora den ende beundrare som visat intresse för henne på både år och dar...
Nåja, vår Husmor tog sig en kopp kaffe och lugnade sig snart. Och plötsligt fick hon syn på nästa par som kom och hälsade på i dammen. Nu var det Paret Grågås som kom.
Och si - de fick vår Husmors välsignelse att stanna i Lyckopölen...
