De vetifasen om inte vår numera så ljusskygga Husmor börjar samla sig tillräckligt för att kravla sig ur skuggsidan för att istället asa sig in i de mer solbelysta delarna av gården o livet.
Nu kan Husmor nästan gapa igen (även om Husfar i all outtalad timid stillhet har uppskattat att den, Husmorstruten alltså, har hålls testängd).
- Dä måste va dä här som menas med HUSFRID, har han hörts muttra för sig själv långt ute i kantarellskogen när han varit säker på att vara utom hörhåll för kinkig Husmor.
- För även om truten ä stängd ä dä inge fel på vare sig öron eller de vildsvinslika blängsylteögonen, har han flinande tänkt medan han böjt sig ner och lurat grannen på ännu några kantareller.
Nåväl. Förutom att gapa kan även vår Husmor snart äta som vanligt igen (vilket är ett mycket stort steg i rätt riktning vår just den här matglada Husmodern).
Å snart ska oxå stygnen väck ur den numera så tysta munnen.
Så, som sagt, det vetifasen om inte vår ljusskygga Husmor börjar se ljuset i tunneln.
Det dröjer nog inte länge förrän hon vältrar sig över på rätt köl igen och kommer framhasande ur de mörka vrår där hon stått o tryckt i den senaste tiden.
Men...
Vilken sida hon då kommer visa upp är ett osäkert kort.
Kanske är det inte den bästa...
Eller, nja...
Det beror förstås på hur man ser på´t.
