onsdag 13 juni 2012

Midsommarens flora...


Midsommarblommor långt innan midsommar randats...

Häromdan gjorde jag, längs någon av mina rundor, ett stopp vid ett av mina många tanketankställen.

Begrundade och beundrade midsommarblomster i full blomning.

Gredelina, violetta, lila eller purpur är deras färg.

Sköna står de i grönskan med sina ljusa ögon, tuffa pistiller, stolta ståndare och skrattrynkeliknande morrhår.


Kanske i sällskap av gult...


...eller i vitt skirt kompanjonskap-

 

Eller kanske tillsammans med likasinnade i stor mängd?


Eller måhända helt allenarådande?

Hur som helst, då jag stod där om morgonen vid tanketankstoppet, kunde jag inte låta bli att tänka på huruvida det ens kommer finnas en endaste av dessa midsommarblomster kvar i blomning när midsommar väl randas?

Troligen inte.

Men - dumt att misströsta.

Hellre då ta fasta på det som står till buds!

Hur vädret än kommer vara och hur många blomster som än kommer stå i knopp, vara i blomning eller ha blommat över, så lär Skogstjärna vara ett blomstrande inslag under midsommaraftonens sill-lunch?

Femstjärnig Skogsstjärna.

Kryddad med Pors och Johannisört...

söndag 10 juni 2012

Vattenhål för liv, kropp o själ...


Det gäller att hitta sina vattenhål.

Livets vattenhål.

Då menar jag både de verkliga sådana, där man kan förse kroppen med kallt gott friskt vatten.

Men även själens vattenhål.

De som blir som både andningshål och vattenhål.

Som ger själen ro.

Lindring.

Stilhet.

För att i nästa andetag omvandla orörligheten till kraft och näring.

Skapar ett slags suggestiv energidepå.

Men dessa själen vattenhål förbli ofta höljda i dunkel.

Stigarna till livets imaginära vattenhål hinner nästan växa igen mellan besöken där.

Varför?

Inte för att de inte finns.

Inte för att de är så svåra att hitta.

Utan för att det är svårt att ge stunderna där legitimitet.

Svåra att prioritera.

Kroppens behov kan man inte förbise men det är lätt att glömma att visa själen omsorg.

Lätt att förbise vikten av att vårda och värna sinnets komplicerade men genialt sammansatta nervtrådar vilka tillsammans utgör grunden för... ja, för.... allt!

Livslusten.

Glädjen

Skaparförmågan.

Orken.

Viljan.

Kärleken.


Tidigt i morse fann jag tid för en stilla stund.

Innan dagen riktigt hade vaknat tassade jag särkklädd, men barfota, omkring i daggvått gräs med en kaffekopp i näven.

Insöp vår innerträdgård som ännu inte är i full frodig grönska utan fortfarande växer och känner sig fram.

Njöt av stillhet, tystnad och morgonens mättade dofter.

Medan Cat Russell fann ett vattenhål där han försåg sig med sitt lekamliga vatten fann jag ett slags vattenhål där jag försökte förse mig med kraft och vilja att ta mig an ännu en intensiv vecka i en miljö långt långt bort från gårdens liv och leverne.

Och då behöver man, mer än någonsin, kunna navigera rätt bland snåriga stigar fram till livets vattenhål och andningshål...