Ibland kommer man till platser, verkliga eller mentala, där Livets kontraster och konturer blir så alldeles tydliga. Krockar. Men kanske inte nödvändigtvis med farlig utgång.
Dramatiskt, ja visst. Men inte nödvändigtvis med skadande, dödliga resultat.
Utan istället krockar, eller nej, kanske snarare möten, som sker mer i slags bitterljuv förening. Trots allt.
Den här bilden symboliserar allt detta! Tydliggör mötet, ögonblicket då kontraster möts.
Verkliga likväl som fiktiva. De inre, i sinnet, i själen, i tankevärlden.
Ni vet.
Ögonblicket då;
- himmel möter hav.
- ljus möter mörker.
- kyla möter värme.
- färg möter svartvitt.
- oro möter stillhet.
- natt möter dag.
- glöd möter vatten.
- liv möter död.
- sommar möter frost.
- kaos möter ordning.
- klarhet möter oklarhet...
Titta själv en stund får du se. (Du vet väl att du får upp bilden större om du dubbelklickar på den?).
Titta en stund så förnimmer du kanske alla dessa kontraster.
Livets kontraster. Tingens kontraster.
Men jag tror nog att jag föredrar de verkliga mötesplatserna av den här karaktären. Då kan man fullt ut ta det till sig och tycka det är vackert. Facinerande. Storslaget.
De där inre stunderna av kontrastfyllda krockar och väsenskilda möten av två världar, av motstridiga känslor är liksom jobbigare. Svårare. Och tar på krafterna...
Men kan likaväl bära ett slags skönhet. En spröd bräcklig skönhet.
Och nu ges mitt eget liv lite nya kontraster. Får ändrade konturer. Om några minuter företar jag min allra sista ned til Långtbortistan.
Från och med i morgonbitti är det Längrebortistan som gäller...
God morgon!
Er Mickan
