onsdag 26 juli 2017

Den årliga uppvisningen

En ny dag är här. Min vana trogen tittar jag alltid ut över gården det första jag gör. Låter blicken glida över trädgård och gräsytor. Lyckopöl och trädgården på andra sidan vägen. En liten omvärldsanalys.

Mina ögon är ganska alerta. Iakttar. Noterar. En gren har fallit ned under natten. Två nya högar har mullsorken orsakat uppe vid björken i vägskälet. Katten Oscar Storfot sitter på spaning uppe vid Jordkällaren.

Min blick glider lite förnöjt längs med ränderna över gräsmattorna jag klippte igår kväll. Gör en mental anteckning om att jag ska gå ut och ta bort grenen från Ormhasseln som följde med en bra bit ut på Stuvegärdet och nu ligger där bland gräsränderna och liksom stör mitt öga.

Ser att det rör sig i den stackars påvra Lyckopölen vars låga vattenstånd inte gör någon glad. Mitt hjärta tar ett litet skutt när det fortsätter röra sig och därmed indikera att någon badar däri. En skata sitter på den vita bänken och tittar nedåt på vattenrörelsernas epicentrum. Två skator sitter på dykstenen på andra sidan dammen med ögonen riktade åt samma håll.

Jag hämtar kameran. Förhoppningsfull!

Tänk om det nu är dags!? Den årliga uppvisningen av årets andbebisar? Varje år har jag några vildänder som håller till i närområdet. Framåt slutet av juli, varje år, kommer honan stolt spatserandes med sina ungar. Tar dem med ner i Lyckopölen och låter dem bekanta sig med simmandets konst. Och den konsten besitter de minsann redan från början.

Ja! Det är hon. Och bebisarna. Jag tassar försiktigt fram till dammkanten men katter och hundar springer som alltid, före mig och har på så vis redan skrämt iväg familjen från kanten och de simmar snabbt iväg ut i den gröna Lyckopölen. Men ett foto fick jag så att jag kan visa er.


Så med en bild på årets lilla mirakel – familjen and – önskar jag dig en riktigt fin onsdag. 


måndag 24 juli 2017

Var är alla djuren?

Måste få återge ett samtal som utspelade sig i helgen mellan mig och en litet äldre dam. En indignerad sådan. Dam alltså.

Nämnda dam kommer med bestämda steg fram till mig där jag står i en affär och provianterar. Hon kommer nära och tittar frankt och uppfodrande på mig.

- Jag hade några goda vänner hos mig i helgen och vi åkte förbi ditt ställe.

- Öh. Jaha, säger jag lite tafatt och undrande. 

Damen fortsätter, en aning för hetsigt.

- Vi åkte sakta förbi, vände i vägskälet och sakta förbi en gång till.

Nu drar hon efter andan och verkade onekligen komma till den upprörande delen.

-  Och vi såg INTE ETT ENDA DJUR, utbrister hon med emfas.

Jag tittar klentroget på den främmande kvinnan framför mig. Rätt perplex är jag faktiskt.

 Öh.. Okej, säger jag och går upp på andra stavelsen i ”okej” som för att visa att det var en fråga från min sida.

Med ilsken uppsyn tittar hon på mig. Säger hätskt; 

- Ja, du skryter ju jämt och ständigt över alla dina djur, men vi såg inte ett enda.

- Inte ens en höna, spottar hon ur sig.

Damen vänder sedan på klacken och går därifrån.

Kvar står jag och tittar lika dumt som fånigt efter hennes ryggtavla som snart rundar en av butikens hyllor och försvinner ur min åsyn. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Ja jisses, mycket ska man då höra innan öronen ramlar av…  

fredag 21 juli 2017

Stackars Husfar!

STACKARS HUSFAR!

När Husfar för något år sedan fyllde halvsekel önskade han sig "Lövträd och Bruna Drycker".

Han fick rom, whisky, öl, the, kaffe, bourbon, ale, jägermaister och en hel massa bruna drycker.

Beträffande lövträd fick han också en hel del, bok, ek, lind samt ett plommonträd, en ornäsbjörk och en maffig brunbladig buske med djupt röda blommor som vi kallar "Erikssons Buske" efter gåvogivarna.

Alla träd hamnade ute i naturen men tre av dem behöll han här på trädgården. Plommonträdet. Ornäsbjörken och den vackra Erikssonska busken.

Plommonträdet: Redan första sommaren råkade lilla jag "få med mig" trädet i gräsklipparen när jag klippte lite för nära.... Harkel.....

Ornäsbjörken: Har varit oerhört utsatt. Dels för lilla gräsklippande mig, kliande hästarövar, bökande grisatrynen, ätande harar och getter - men det som bokstavligen tog knäcken på den stackars Ornäsbjörken var de hårda sommarvindarna för två veckor sedan.

Erikssonska busken: Den har levt och frodats, blommat ljuvlig och utgjort en härlig ögonfägnad. Tills - inatt... Den pilska och brölande råbocken som tillintetgör min nattsömn natt efter natt, valde - trots tillgång en till obegränsad mängd skog - just denna stackars buske att feja sina horn på - och förintade därmed dess liv. Ja inte råbockens utan Erikssonska buskes liv...

STACKARS HUSFAR!

Inte nog med det. För dessutom är alla bruna drycker konsumerade. Så jag for idag, innan jag vågade berätta om den förintade Eriksonska busken, till systembolaget och köpte lite rom.

Trösterom...

STACKARS HUSFAR....




Gullinuttig trynpuss - or not...




Sänder er alla en liten gullinuttig trynpuss och önskar er en härlig fredag!

Va?

Vadå, inte gullinuttig?

Vill inte alla kasta sig på knä för att kyssa denna inbjudande dam?

Nähä.

Jaja. Okej då. Kanske tvekar man liiiite granna. Det ska tillstås...

Hur som helst.

Trevlig fredag önskar jag er ändå - med eller utan trynpuss...


torsdag 20 juli 2017

Film och Artikel i VP




Nu ni - goa followers!

Nu kan ni se en liten film och läsa Vetlanda-Postens skildring av Lanttanternas kommande Lantloppis nu på lördag och söndag.

Klicka här!

Lite ynklig. Gnällig. Är jag.




Lite ynklig. Gnällig.
Är jag.

I huvudet mitt har ett hundratals cikador trängt sig in och sjunger gnisslande och högfrekvent.
I bröstet mitt har små nubb med hullingar trängt sig ned och river och skär i lungor och luftrör.
I munnen min har någon giftig vätska trängt sig in och orsakat små blåsor och svullnad.
I ögonen mina har små små sniglar trängt sig in och gör ögonen simmiga och rinnande.
I näsan min har pyttesmå fjärilar trängt sig in och fladdrar med vingarna så pass att nysningarna inte vill upphöra.
   
Under dessa ömkansvärda (?) omständigheter är det lite tufft att sitta och redigera omfattande textmassor för kunds räkning. Men tidspressen kräva detta... 

Lite ynklig. Gnällig.

Är jag. 

Men trädgårdens Rosa Helenae är otroligt vacker - synd bara att jag inte kan känna dess doft... 


LANTLOPPIS blir LANTTANTSLOPPIS


Nu finns något supercharmigt att besöka i helgen. 

Lantloppis med massor att fynda, fika, se och uppleva. 

Jag och mina mickanismer finns också med mellan klockan 11 - 14 både lördag och söndag. 
Jag håller till inne i stallet. 
Utanför träffar du hästar, grisar, getter, fasaner och höns. 
Är någon liten med som vill rida en tur på gårdens ponny går det också bra. 

Hoppas vi ses i Bo Högelid 1 som ligger i Näsby socken, Vetlanda kommun. 

Läs mer HÄR







Vetlanda-Postens reporter hade fullt upp....







tisdag 18 juli 2017

Pärlor åt svin


Vid en sedan länge efterlängtad pedikyr slog jag på stort och applicerade några små pärlor på vardera stortå.

Känner mig så fin.

Fast.

Hm.

Vid närmare eftertanke.

Kanske är det att kasta pärlor åt svin....


fredag 14 juli 2017

Efter 1 280 dagar

Nu har det gått 1 281 dagar,
eller 30744 timmar,
eller 1844640 minuter,
eller 110678400 sekunder, sedan jag arbetade på Jönköping-Posten och Hallpressen redaktion ...

Ännu vederfars jag av rysningar och strängar av smärta när jag erinrar mig arbetsdagarna torsdagen den 9 och fredagen den 10:e januari 2014. Dessa dagar var några av de värsta dagarna i mitt liv då jag kände total förvirring, smärta och sorg efter ett möte med ett gäng överordnade som använde härskarteknikerna fullt ut som vore det ett uppgjort rollspel där manusförfattaren hade extremt dålig smak.

När jag med tårarna rinnande nedför kinderna körde hem på fredagskvällen kände jag hur något gått sönder inuti. Själen kändes krackelerad och självtilliten krossad. Sällan har jag mött sådan oschysst sammansvärjning och blivit så utsatt.

De trevande dygnen som följde befann jag mig i en obarmhärtig centrifug som drevs av våndor och grubbel, ångest och ifrågasättanden.

När de värsta känslostormarna ebbat ut och tårarna torkat tog självbevarelsedriften över. Det fanns inga alternativ. Jag skulle inte krossas - jag skulle överleva.

Med sorg i hjärtat sade jag upp mig från mitt älskade journalistjobb och underbara kollegor. Jag återvände aldrig till redaktionen.

Och nu har det gått 1 281 dagar.

Visst skaver det ännu. Men allt mer sällan faktiskt. Och jag tror ärligt talat att NU är det över. Helt och hållet.

Skavandet. Smärtan. Plötsligt har bryderierna och grubblandet kring "VARFÖR" klingat av!

Vad har inträffat, undrar du kanske?

Jo, för att igår kom det till min kännedom att Jönköpings-Posten lyft en artikel om mig och placerat så fint på två-ettan. Alltså på förstasidan på del två.

Inte nog med det. De hade petat in några små ord i ingressen.

Inför nästa boksläpp har författaren och tidigare JP-journalisten Mickan Thor valt att ge sig ut på nya marker och har skrivit två böcker med bilder på riktiga djur.

Visst -  det är bara några ord i en ingress.

Visst - det är bara en artikel i en tidning.

Men det är mer än så. Mycket mer. Det ligger fler dimensioner i det här.

Åtminstone för mig.

Tack JP för er, som jag uppfattar, utsträckta hand. Kanske är jag mogen att fatta den.

Efter 1 281 dagar.


onsdag 12 juli 2017

GLAD!




Idag är jag så glad. Ja, det är jag ofta men anledningarna kan vara många. Olika.

Idag gäller glädjen en artikel i lokalpressen.

En positiv, färgglad, flödande artikel om mitt författarskap och genrebytet som jag står inför - med skräckblandad förtjusning...

Läs ARTIKELN här om du vill!

Puss o Kram

Eder Lanttant Mickan

söndag 9 juli 2017

Rejält Gille!!!



Igår hade Husfar och jag den äran att vara bjudna på härligt gille.

Ett gille nere i min barndomsby Bjurvik intill sjön Tjurken.

Det var min barndomskamrat Stefan som fyllde halvsekel.

Och det kan ingen ha missat ty det sköts salut med kanoner så det dånade värre än åskguden Tor!!! Du milde!

God mat. Trevliga hyss. Roliga tal. Härliga människor. Gott att dricka. Spännande presenter. '

Ett rejält gille, helt enkelt!

Tack Stefan & Lilly för en härlig kväll i skön och otvungen gemenskap!